Skulle jag rekommendera denna kurs till någon? Yes, I would. Skolan, Sekomu, är väl inte den bästa men sen är det bara att acceptera det faktum att hur man lär ut skiljer sig enormt mellan Sverige och Tanzania. Det kändes inte så seriöst (men bra på ett sätt var väl det, skoltrött som jag är) och vi blev ej betygsatta. Lektionerna var lite svåra att hänga med i och det mesta av språket lärde jag mig i Matanana och även i Växjö veckorna innan avresan. 

 

Lushoto var ju inte alls som den bilden av Tanzania som jag hade innan, det låg i bergen och var väldigt grönt och fint, och tyvärr också väldigt kallt (soldyrkaren Malin som talar). Vi fick ett varsitt rum som vi bodde i och vi spenderade sex veckor där. Det hände ju en hel del i Lushoto som får mig att aldrig vilja återvända dit på grund att dåliga minnen, där jag och Gry hade ett litet "missöde" (som jag inte vill kalla det då det utlöste MASSOR av bra saker i efterhand) där vi nästan blev avstängda, och hela grejen var så oproffesionell. En så liten sak som blev alldeles för stor, och rektorn tänkte lägga beslutet om vi skulle få vara kvar på kursen till våra klasskompisar. Hur sjukt är det inte egentligen? Jag är 100% säker på att tanzaniakurserna på St. Sigfrids folkhögskola i Växjö framöver kommer att prata om skräckexemplen på dåliga elever och syfta på oss. Haha. 

 

Den här kursen öppnade iallafall mycket dörrar för mig, dom sex veckorna efter Lushoto-tiden spenderades ju som sagt i Matanana, så långt ifrån Lushoto man kan komma. (åtta timmars buss till Dar es Salaam, och ytterligare nio timmar till Matanana) och om det är någon här som läser detta som kanske har tänkt att söka till den här kursen detta år, så vill jag bara tipsa om en sak. Stanna inte kvar i Lushoto på praktiktiden, man tröttnade på den byn ganska fort enligt mig och att spendera ytterligare sex veckor där är väl inget jag kan rekommendera. Inte för att jag testade själv men jag anser att det är mer givande och framförallt roligt att se nya ställen.  

 

Det här var ju en dröm jag haft länge. Redan när jag var 16 hade jag tankar och drömmar att åka till Afrika. Men det kändes så svårt och så långt borta, hade väl inte riktigt modet sen visste jag inte hur jag skulle gå tillväga. Hade ju kollat på olika sidor om volontärsarbete vilket kostar väldigt mycket pengar, pengar jag inte hade. Och jag hade ingen vän som delade dessa drömmar med mig och vid den åldern skulle jag aldrig våga åka iväg själv. Men när jag hittade den här kursen för snart ett år sen på folkhögskola.nu så kändes det så rätt. Jag sökte även till andra liknande kurser jag kom in på men jag valde denna för att den dels var endast en termin, och för att det var mest praktiktid. Jag hade en väldigt dålig telefonintervju (jag satt på cykeln i all hast på väg till jobbet och den var väldigt oförberedd) och jag trodde inte alls jag skulle komma in. Men i maj fick jag ett mail från skolan. Jag var inne. Jag kunde nästan inte tro det och jag visste inte alls hur jag skulle göra, jag hade ju ingen tanke på att jag faktiskt skulle komma in (trodde det var många som sökte, vilket det inte var). Men till slut bestämde jag mig och det är jag så glad för idag. Jag vågade åka iväg själv med massor av nya människor jag inte kände och mitt i allt kaos så hittade jag och Gry varandra (oh my vad romantiskt det där lät) och det är jag så tacksam för.